Loading...

środa, 7 grudnia 2011

1766 Tryckfrihetsförordningen

Tryckfrihetsförordningen den 2 december 1766






Vi Adolph Friedrich etc. göre vitterligit, att dĺ vi eftersinnat den stora bĺtnad allmänheten af en rättskaffens skrifve- och tryckfrihet tillflyter, i det en obehindrad inbördes upplysning uti hvarjehanda nyttiga ämnen icke allenast länder till vetenskapers och goda slögders uppodling och utspridande, utan ock gifver en hvar af vĺre trogne undersĺtare ömnigare tillfälle att dess bättre känna och värdera ett visligen inrättadt regeringssätt; äfvensom ock denna frihet bör anses för ett af de bästa hjelpemedel till sedernas förbättring och laglydnadens befrämjande, dĺ missbruk och olagligheter genom trycket blifva för allmänhetens ögon ĺdagalagde, sĺ hafve vi i nĺder funnit de förra i detta mĺl gjorde författningar tarfva den behöriga rättelse och förbättring, att all tvetydighet och ett sĺdant tvĺng, som med det pĺsyftade ändamĺlet ej bestĺ kan, mĺge utur vägen rödjas.
I sĺdant afseende och sedan vi häröfver inhämtat riksens ständers underdĺniga utlĺtande, hafve vi i nĺder godt funnit, att det tillförene inrättade censorsämbetet numera alldeles bör upphöra samt ej eller vĺrt och riksens cancelliecollegio hädanefter tillkomma att öfverse, gilla eller ogilla de till tryckning ärnade skrifter, utan komma authorerne sjelfve jemte boktryckarne för det, som i trycket utgifves, efter denna vĺr nĺd. förordning, hvarigenom de förra stadgar om censuren alldeles upphäfvas, att ansvarige vara; dock hvad angĺr skadelige böckers införande och försäljande pĺ boklĺdorne, förblifver tillsynen deröfver hädanefter hos vĺrt cancelliecollegium och vederbörande consistorier, som äga deröfver hand hĺlla, att ej nĺgre förbudne och förföriska böcker, antingen uti theologiska eller andre ämnen, mĺge fĺ utspridas.
§ 1.
Ingen vare tillĺtit nĺgot skrifva eller genom trycket utgifva, som strider emot vĺr rätta tros bekännelse och den rena evangeliska läran; hvar, som dermed beträdes, vare till tryhundrade dlr smts böter förfallen.
Innehĺller skriften smädelse mot Gud, varde dömd efter allmän lag. Och pĺ det irrige lärosatsers insmygande dess bättre förekommas mĺ, skola alla manuscripter, som i nĺgor mĺtto angĺ läran och vĺra christendomsstycken, förut af närmaste consistorio öfverses, och ingen boktryckare vid tvĺhundrade dlr smts vite sig fördrista att utan consistorii pĺskrifne tillĺtelse, hvilken ock tillika tryckas bör, sĺdane skrifter genom trycket utgifva.
§ 2.
Svea rikes oryggeliga grundlag är, att en konung skall vara; han och ingen annan regera riket sino med och icke utan, mindre emot riksens rĺds rĺde efter de af ständerne gillade och fastställte lagar samt efter honom dess manlige bröstarfvingar pĺ sätt, som riksens ständers förening angĺende successionen af ĺr 1743 förmĺr; att ingen annan magt mĺ äga lag stifta eller förändra än riksens lagligen församlade ständer likmätigt deras riksdagsmannafullmagt; att ej nĺgot stĺnds privilegier utan med alla fyra stĺndens enhällige samtycke kunna vidröras eller förändras; ej nya skatter och utlagor utom riksens ständers vettskap, fria vilja och samtycke riket pĺläggas, samt ty förutan hvarken krig fĺ begynnas eller riksens mynt till skrot och korn förhögning eller afslag undergĺ; sĺsom ock riksens rĺd hvar för sig äro alltid ständer för sine inför K. Maj:t gifne rĺdslag samt embetsmän för deras förrättningar till ansvar skyldige.
Desse grundlagar med flere, som riksens ständers för oryggelige fastställt eller fastställandes varda, mĺ ingen sig fördrista genom skrifter eller tryck i nĺgon mĺtto bestrida eller anfäkta vid tryhundrade dlr smts böter.
§ 3.
Djerfves nĺgon i utgifna skrifter bruka lastande eller förklenliga omdömen om oss och vĺrt konungahus eller gör nĺgon konungens och rikets rĺd sĺdane tillvitelser, som ĺ deras ära gĺ eller eljest smädeliga äro, varde dömd efter allmän lag.
Förgriper sig ock nĺgon pĺ förberörde sätt emot riksens ständers, den skall efter brottets större eller mindre grofhet antingen till lifvet straffas eller med annan svĺr kroppsplikt beläggas.
Skrifver nĺgor smädeskrift eller det eljest skymfeligen och förklenligt är mot rikets ämbetsmän eller nĺgon annan medborgare, plikte efter allmän lag. Sĺ vare ock ingen tillĺtit att i allmänna skrifter sig betjena af smädeliga utlĺtelser om krönta hufvuden eller deras närmaste blodsförvanter och samtida regerande magter; icke eller att skrifva och i trycket utföra nĺgot, hvarigenom en uppenbar last främjas eller försvaras och sĺledes med ärbarhet, en rättskaffens naturlig och christelig sedolära samt dess grunder icke öfverensstämmer; hvar, som häremot bryter, vare till tryhundrade dlr smts böter förfallen.
§ 4.
Boktryckaren utsätter pĺ titulbladet författarens namn, sĺframt denne ej ĺstundar vara onämnd, hvilket icke förnekas bör, och tage boktryckare i sĺdan händelse till sin säkerhet hans skrifteliga bevis, att han skriften författat; dock bör alltid, ehvad skriften är utan namn eller icke, derĺ sättas ĺratalet; försummar boktryckare det, böte tuhundrade dlr smt.
Är skriften utan namn och gitter ej boktryckaren bevisligen det uppgifva, när ĺtal derĺ göres, stĺnde sjelf i allt det ansvar, som skriftens författare stĺ bordt; men gitter han authoren uppgifva, vare frĺn allt ansvar fri.
Af allt, hvad som tryckes, vare boktryckaren skyldig att efter förra vanligheten aflemna sex exemplar, sĺ snart de äro tryckte, deraf vĺrt och riksens cancelliecollegium, riksarchivum, vĺrt biblioteque och alla trenne academierne i riket hvar sitt exemplar undfĺr; försummar boktryckaren detta, böte etthundrade dlr smt. Och pĺ det förbrytelser emot denna vĺr nĺd. förordning mĺ vederbörligen beifrade varda, skall det icke allenast tillhöra vĺr justitićcanceller samt vederbörande ombudsmän och fiscaler att derpĺ hafva ett noga inseende samt befordra den brottslige till laga näpst, utan vele vi ock tillĺta, det hvar och en af vĺre trogne undersĺtare mĺ äga rättighet att i sĺdan sak, som angĺr brott emot denna förordning, talan föra, hvilket alltid bör ske pĺ ordenteligit sätt vid vederbörande domstol efter föregĺngen laga stämning och parterne ĺ ömse sidor deras laga rättegĺngsförmoner fĺ till godo njuta; äge ock domaren genast vid rättegĺngens början att pröfva, huruvida skäl vara kan att alla befinteliga exemplar af den öfverklagade skriften mĺge till sakens slut under qvarstad och säkert förvar ställas. Varder skriften sluteligen för skadelig och förbuden ansedd, böra alla exemplaren confisceras och förstöras. Finnes ĺter käranden utan tillräckeliga skäl hafva ĺtal gjordt, stĺnde han samma straff, som den anklagade bordt undergĺ, om han brottslig varit, och upprätte therjemte allan skada.
§ 5.
Hvad vi sĺledes i de trenne förstnämde §§ i nĺder tydeligen stadgat om det, som i skrifvande och tryck bör aktas förbudit, mĺ ingen utom dess bokstafveliga innehĺll pĺ nĺgot sätt draga eller förtyda, utan bör allt hvad deremot icke klarligen strider anses lofgifvit att skrifva och trycka, pĺ hvad sprĺk eller uti hvad skrifart det kan vara författadt, antingen uti theologiska ämnen, sedoläran, historien eller nĺgon af de lärda vettenskaper, angĺende den allmänna eller enskildte hushĺllningen, collegiers och ämbetsmäns göromĺl, societeter och samfund, handel, näringar, slögder och konster, hvarjehanda uppgifter och inrättningar med mera sĺdant, som till allmänhetens nytta och upplysning lända kan; äfvensom ock ingen förmenes utgifva afhandlingar angĺende riksens allmänna rätt och dertill hörige stycken, deruti en hvar, allenast skriften ej i nĺgor mĺtto kränker de i 2:dra § här ofvanföre nämnde oryggelige grunder at regementsförfattningen, mĺ äga obehindrad frihet att uppgifva sine tankar om allt, som medborgares bĺde rätt och skyldigheter rörer samt till nĺgon förbättring eller förekommande af skadelige fölgder tjena kan; hvilken frihet ock bör sträcka sig till alla lagar och författningar i gemen, som redan fastställte äro eller hädanefter stadgade varda.
Vare ock i lika mĺtto tillĺtit att skrifva och trycka lĺta om rikets förbindelser med andre magter samt fördel eller skada af äldre eller nyare förbund eller derom gjorde propositioner, i hvilket afseende jemväl alla med främmande magter slutne afhandlingar mĺge fĺ tryckas, dock ej nĺgon del deraf, som hemlig vara bör; mindre mĺ det förnekas att om andre folkslags borgerliga författningar, deras fördelar, afsigter, handel och hushĺllning, styrka och svaga, lynne och seder, bedrifter och misstag antingen särskildt eller jemnförelsevis nĺgot afhandla och trycka lĺta.
§ 6.
Under denna tryckfrihet kommer dernäst att begripas alla skriftväxlingar, species facti, handlingar, protocoll, domar och utslag, lika ehvad de till den förflutne tiden äro hörande eller hädanefter begynnas och fortsättjas, företes, föras och utfärdas bĺde för, under och efter rättegĺngen vid underdomstolar, hof- och öfverrätter, collegier, vĺre befallningshafvande, consistorier eller andre publique värk samt utan ĺtskillnad af mĺlens egenskap, antingen desse äre civile, criminelle, ecklesiastique eller eljest religionsstridigheter i mer eller mindre mĺtto rörande; äfven ock äldre och nyare besvär och förklaringar, deductioner och contradeductioner, som till vĺr justitićrevision blifvit ingifne och ingifvas, jemte de i vĺr nedre revision hĺllne protocoll lika med de ämbetsbref och memorialer, hvilka ifrĺn justitićcancellerens expedition redan blifvit utfärdade eller framdeles kunna utfärdas; dock att ej nĺgon mĺ belastas att utlösa och trycka mer af allt detta antingen in extenso eller uti sammandrag sĺsom en species facti, än han det sjelf äskar och för nödigt finner, och hvilket uppĺ anmälan derom genast bör utlemnas till en hvar, som sig derom anmäler, vid ansvar, som uti nästföljande § sägs. Men uti brottmĺl, hvilka genom vänlig förlikning enskildte personer emellan bilagde blifvit, mĺ ingen utan parternes bifall, sĺ länge de ännu lefva, denne frihet nyttja; äfvensom ifall nĺgot, som rörer grofva, mindre kände missgärningar och styggelser, hädelser emot Gud och verldslig öfverhet, leda och listiga pĺfund vid desse och andre svĺre brottmĺl, vidskepelser och annat dylikt skulle i rannsakningar eller domar inflyta, bör sĺdant alldeles uteslutas.
§ 7.
Emedan ett pĺ lag grundadt votum icke behöfver döljas, der utslaget intet annat är än domarens röst, en rättvis domare ej eller har att frukta för menniskor, när han äger ett tryggt samvete, tvärt om det gläder honom, att hans oväldughet blifver känd och derigenom hans heder ifrĺn misstankar och vidriga omdömen tillika bevarad; alltsĺ att förekomma de flere slags äfventyrliga fölgder af obetänksamma omröstningar, finne vi desslikes i nĺder för godt, det mĺge de under en ej mindre onödig än skadelig tysthet nu mer icke längre hĺllas; hvarföre, eho som sig anmäler, ehvad han har del i saken eller ej, att uti mĺl, hvar som hälst votering förevarit, vilja lĺta trycka äldre och nyare omröstningsprotocoll, mĺ de, sĺ snart dom eller utslag i saken fallit, genast emot lösen utgifvas, dĺ vid hvart och ett votum den voterandes hela namn bör tillika tydeligen utsättas, antingen det är vid underdomstolarne eller hof- och öfverrätterne, collegierne, executionssäten, consistorierne eller andre publique värk, och det vid förlust af ämbetet för den, som detta vägrar eller sig i nĺgor mĺtto häremot sätter; kommandes i följe häraf tysthetseden att hädanefter i denna del jemkas och rättas.
§ 8.
Med herrar riksens rĺds egne voteringar förutan i de mĺl, som hemliga ministerielle ärender angĺ, sĺ ock med betänkanden och förklaringar öfver de ansökningar eller besvär, som hos riksens ständers anmälas skola eller anmälte blifvit, vare pĺ enahanda grund och sätt, som i föregĺende § omförmäles, lag samma.
§ 9.
Jemte rättegĺngs- och andre öfvannämde handlingar skall det ock stĺ hvar och en part fritt, som hafver nĺgon sak eller nĺgot annat dess rättighet rörande mĺl, uti hvad domstol eller publiquet värk det vara mĺ, sĺsom ock inför oss sjelfve, riksens ständers, deras deputationer och utskott, till att deröfver lĺta trycka en berättelse eller sĺ kallad species facti med de dertill hörande handlingar, som han för sig nödigt pröfvar; dock att han härutinnan hĺller sig vid sanningen, sĺ kärt honom vara mĺ att undvika det ansvar, som lag förmĺr.
§ 10.
Yttermera varder tryckning tillĺten af alla de domar och utslag, resolutioner, rescripter, instructioner, constitutioner, reglementer och privilegier med mera dylikt af hvad art och beskaffenhet de vara mĺge, som för detta äro utgĺngne och än vidare utgĺ ifrĺn vĺr rĺdcammare och cancellie, departements eller expeditioner samt vĺre och riksens hof- och öfverrätter och collegier tillika med deras och andre ämbetsmäns ämbetsbref; hit höra ock alla societeters och värks samt enskildte personers memorialer, ansökningar, projecter och förslager, betänkande, besvär med utslag och svar derĺ, sĺsom ock alla ämbetsmäns bevisliga sĺ laglige som olaglige göromĺl och förrättningar med hvad sig dervid tilldragit, nyttigt eller skadeligt. Och bör till den ändan uti alla archiver fri tillgĺng lemnas att sĺdane handlingar fĺ in loco afskrifva eller i bevittnad afskrift utbekomma, och det vid ansvar till görandes, som uti 7 § av denna förordning stadgadt är.
§ 11.
Alla riksdagsrelationer, ifrĺn hvad ort och ställe de än blifvit för detta utfärdade, mĺge ocksĺ fĺ tryckas af hvem som hälst sig dertill anmäler, dock att hvad deruti omförmäles, som under operation eller afhandling med och pĺ främmande orter hemlighet kräfver, ej mĺ utlefvereras och allmänt göras. De riksdagsrelationer ĺter, som framdeles komma att afgifvas, vele vi nĺd. försorg derom hafva, att de pĺ lika sätt mĺge genom trycket utkomma i sĺ god tid innan hvarje härefter infallande riksdags början, att en och hvar mĺ äga tillfälle ej mindre att om tillstĺndet i riket göra sig i möjeligaste mĺtto underrättad än att sedermera medelst nödige erinringar samt nyttige förslager och uppgifter kunna till allmänt väl desto lättare bidraga; hvarförutan de memorialer och dictamina ad protocollum, som till riksens ständers ingifvas, jemväl fritt mĺge tryckas af hvem det hälst äskar. Äfvenledes tillĺtes att trycka deputationernes betänkande med deras protocoller och voteringar pĺ sätt, som 7 § förmĺr, dock ej förrän betänkanden till plena äro ingifne. Och som regeringssättet fordrar, att allt blifver lagligen afgjordt, och att alle vĺre trogne undersĺtare mĺ varda öfvertygade om deras fullmägtiges redelige uppförande vid riksdagarne, sĺ lemnas frihet att trycka alla stĺndens protocoll och voteringar pĺ förenämnde sätt, hvilket äfven vare sagt om allt, hvad ifrĺn sekreta utskottet till plena inkommer, jemväl ock vĺre egne till riksens ständers ingifne nĺd. propositioner, som ej innehĺlla nĺgot hvad hemligit vara bör.
§ 12.
En sannfärdig historia om framfarne konungar och regenter samt deras ministrer har bĺde i äldre och senare tider hos de mästa folkslag varit högt aktad sĺsom närmast ledande till vigtiga föremĺl att meddela de regerande herrar och personer tänkvärdige efterdömen af visliga och lofvärda bedrifter, men deremot högstnödiga varningar emot förhastade, obetänkte, illfundige eller ock grymme och neslige rĺdslag och gärningar, sĺsom ock att de lydande kunna af förriga regementshändelser de dem tillständige skyldigheter, fri- och rättigheter samt allmän och enskildt säkerhet desto bättre efterkomma, känna, förstĺ, vĺrda och försvara. Nu pĺ det uti sĺdane historiske arbeten ej nĺgot saknas mĺtte, som till deras fullständighet tjena kan, vele vi jemväl i anseende till dem utsträcka friheten i pennor och tryck sĺ lĺngt, att alla de synnerliga dels hemlige, dels mer bekante händelser eller bekante anecdoter, hvilka under framfarne regeringar, sĺ här i riket som annorstädes, sig tilldragit, mĺge tillika med politiska reflectioner öfver desamma fĺ allmänna göras.
§ 13.
I öfrigit vele vi i nĺder härmed än ytterligare förklara, att som det blefvo för vidlyftigt att alla förefallande ämnen, mĺl och ärender sĺ noga utsätta, är vĺr nĺd. vilje och befallning, det samtelige vĺre trogne undersĺtare mĺge äga och nyttja en fullkomlig och obehindrad frihet att uti tryck allmänt kunnogt göra allt, hvad som genom de trenne första §§ eller eljest uti denne vĺr nĺd. förordning icke finnes uttryckligen förbudit, och att ännu mindre nĺgot, som öfver alla här frammanföre utmärkte tillĺtelige mĺl och ärender kan blifva, anmärkt, pĺmint eller eljest reflectionsvis i dagsljuset framlagt, nĺgonsin mĺ under förevändning att innebära tadel, klander eller critique förkastas eller ifrĺn trycket utestängas.
§ 14.
Och pĺ det vĺre trogne undersĺtare framgent mĺ om denne utstakade skrif- och tryckfrihets osvikeliga bestĺnd äga all den fullkomliga trygghet, som en oryggelig grundlag medförer, finne vi godt härmed förklara, det ingen, eho han vara mĺ, vid vĺr konungsliga onĺde skall sig understĺ nĺgon den ringaste förtydning eller inskränkning af detta vĺrt nĺd. förordnande tillstyrka, mindre att af egen myndighet till en sĺdan inskränkning i mer eller mindre mĺtto försök göra, samt att vi icke ens sjelfve vele tillĺta nĺgon den minsta ändring, rubbning eller förklaring, som till skrif- och tryckfrihetens inskränkning leda kan.
§ 15.
De uti denna vĺr nĺd. förordning utsatte böter komma att delas till treskiftes.
Det alle, som vederbör etc.
ADOLPH FRIEDRICH.
Joh. v. Heland.

Brak komentarzy: